Mina erfarenheter av samverkan…
skrevs den 8 september, 2015 klockan 11:14Att leva med exempelvis autism, ADHD, Tourettes syndrom eller annan neuropsykiatrisk diagnos är i sig en stor påfrestning för den enskilde men det innebär ofta också stora påfrestningar med en stressfylld vardag för föräldrar, syskon mor- och farföräldrar m fl. Att mötas av oförståelse från omgivningen är också vanlig eftersom dessa funktionsnedsättningar oftast inte går att se.
Det är vanligt att en förälder till ett barn med en funktionsnedsättning kan ha 20 – 25 kontakter inom olika verksamheter att hålla i samtidigt för hjälp av olika slag. Det kan vara ett flertal kontakter inom exempelvis Barnhabilitering, BUP, skola/elevhälsa, socialtjänst/, Försäkringskassa m fl. För personer med personlig assistans tillkommer även kontakten med assistenter och assistansanordnare.
Eftersom jag tidigare arbetat som projektledare för två olika samverkansprojekt för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vill jag på denna blogg dela med mig av mina erfarenheter.
Målet med projekten var att förbättra stödet från samhället för dessa personer. Det första projektet kallades Projekt H och riktade sig till barn och unga i nordvästra Skåne, år 2007 – 2009. Det andra projektet var Dialogprojektet och riktade sig till vuxna personer med samma funktionsnedsättningar i Ängelholm och Örkelljunga, år 2009 – 2012.
I båda projekten användes en mötesmetod som kallas systemiskt möte, ett strukturerat möte som syftar till att ge deltagarna en mer gemensam helhetsbild av ett problem, för att därifrån få till ett bättre och mer samordnat stöd för den enskilde. Vid ett systemiskt möte bjuder den enskilde eller föräldrar tillsammans med en samordnare in alla som är eller kan tänkas bli berörda med att ge insatser. Vid särskilt komplex problematik bjuds även berörda chefer in till att delta i mötet, eftersom det är de som har möjligheten att förändra systemet.
Ett systemiskt möte leds av en samtalsledare och följer en särskild mötesordning. Metoden är framtagen av professor Hans Sarv och ska genomsyras av respekt för varandra och för varandras roller och professioner. Jag tycker mötesformen är utmärkt att använda i olika sammanhang och skapar ett lärande. Metoden är särskilt bra då man har svårt att komma vidare i mer komplexa problem.
Mina erfarenheter från de systemiska möten jag varit samtalsledare för och deltagit i är att om berörd personal och ledning får en mer gemensam bild av problematiken och möjligheter att tillsammans reflektera över hur behoven ser ut just nu och spåna på lösningar, skapas bättre förutsättningar att lyckas med insatserna framöver.
Jag har sett många föräldrar som fått ny kraft efter ett systemiskt möte och som berättat att de för första gången känt sig lyssnade till på allvar och förstådda i sin svåra situation. Dessutom lämnar man mötet med en gemensamt framtagen handlingsplan och en fortsatt samordnare.
Är du intresserad av att veta mer om en särskild arbetsmodell ”H-modellen – för bättre samverkan för personer med behov av insatser från flera verksamheter”, kan du se på en föreläsning från URplay, anordnad av Skolporten, med mig och en skolpsykolog från Höganäs, filmad i januari 2015.
”Att samverka är något man gör tillsammans….. och det är handlingen som räknas”.
Lena Askengren, Uppdragsansvarig Max Assistans AB